Allt är förlåtet.

I sommar har jag haft flera tillfällen att tänka på sakernas tillstånd vad gäller "slöjden". Vad är då "slöjden"? Jag avstår att definiera det så länge och hoppas det klarnar längre fram i texten.  

Det som hände var att jag och min slöjdarkompis Magnus Sundelin av en händelse satt och videopratade med varandra och hade ett långt snack medan vi satt och täljde i våra respektive studios i början på sommaren. Vi började prata om instagram och sociala medier och den slöjdkultur som vuxit fram där. En ny slöjdkultur. Det finns ju till och med de som använder just det begreppet för att beskriva en rörelse som är mycket baserad på nätet. Vi kom därifrån in på våra första steg in i slöjden på 90-talet. Via några få boktitlar på det lokala biblioteket, sedan utbildningar och framförallt en ständigt närvarande hemslöjdsrörelse. När jag gick på HV, Handarbetets Vänners skola, i slutet på 90-talet diskuterades "slöjden" ,dvs hemslöjdsbegreppet i stort och smått, ständigt. Och på den tiden blev man ibland utled på hela diskussionen. Och kanske framförallt hur man trots dessa ständiga diskussioner någonstans satt fast i det invanda och trygga. Jag uttryckte någon sorts profetia om hur hemslöjdskonsulenter skulle jobba med hemslöjdskonsulenter i en självspelande symbios. Och med det menade jag att hemslöjdskonsulenter och slöjdens utövare, alltså målgruppen för hemslöjdsrörelsens syfte skulle ha samma utbildning och vara lika drivna i företagande, marknadsföring mm. Idag har den nya slöjdkulturens slöjdare sprungit ifrån den gamla hemslöjdsrörelsen och hemslöjdskonsulenter och ideella föreningar mfl får förtvivlat försöka komma ifatt och försöka vara relevanta. 

Det var ju bara det att allt det där pratet och debatterandet kändes väldigt inspirerande på något sätt  i jämförelse med idag när man ska sitta på sin kammare och göra reels. När jag kom in i slöjden, gick utbildningar och så ni vet, så var det stora utställningar på Liljevalchs och andra stora nationella projekt och satsningar som gällde. Hemslöjdsrörelsen hade liksom den förmågan. Och Gud ska veta att jag hade mina invändningar mot mycket, någon utställning orkade jag inte ens vara med på, jag fick en förfrågan, men man ville ha ett slafat i så fall, och det skulle vara svart för att passa in i konceptet, men det var ingen beställning... Men det var en rolig tid! 

När jag senare hade ett långt spontant telefonsamtal med Karin Holmberg, tidigare rektor på Sätergläntan och hemslöjdskonsulent i Västerbotten, så berättade jag om pratet med Magnus. Och jag erkände att jag idag kan se hur nyttigt det var med en hemslöjdsrörelse som man kunde vara oenig med!